Benzelius (1731-44) var bror till sin företrädare Eric, som han var mer diciderad och mindre kompromissvillig än. Han visade en viss tolerans mot oliktänkande och ivrade för bättre bokspridning. Benzelius var riksdagsman, och som kyrkoman övade han ett större inflytande än båda bröderna. Liksom sin far och två av sina bröder slutade Jacob Benzelius som ärkebiskop.
Jacob Benzelius var bror till sin företrädare. Efter en studieresa till Danmark, Tyskland, Holland och Frankrike 1707-09, blev han Theologire adjunkt i Uppsala, utnämndes 1718 till Tredje Theologire Professor i Lund, prost först i Torna, sedan i Bara härad, kreerades 1725 till teol. dr., och blev 1728 Andre Theologiæ Professor. Han uppfördes på sammanlagt åtta biskopsförslag, utnämndes till biskop i Göteborg 1731 och biskopsvigdes i Uppsala domkyrka den 25 januari 1732 av ärkebiskop Steuchius. 1734 inköptes säteriet Sannegården i Lundby på Hisingen till biskopsboställe, och Jacob Benzelius kunde flytta in i en ny ”Charactersbyggnad”, där han bodde tills han 1744 blev ärkebiskop.
I Greifswald försvarade han 1707 under den pietistfientlige J. Fr. Mayer en avhandling om nattvarden, som författats redan 1582. Vid prästmötet i Lund presiderade han 1724 med en avhandling om Den heliga skrift, och disputerade 1725 om predestinationen. Hans teologiska läroböcker utarbetades på uppdrag av prästeståndet vid riksdagen 1726-27, lades fram 1734 och påbjöds av Kungl. Maj:t samma år. De återgav ortodoxins uppfattning, och utmärkte sig för klarhet och reda. Den ”gamle hedervärde Benzelius” (Ödmann) användes bredvid andra ända in på 1820-talet. För den kyrkorättsliga utvecklingen blev det av vikt att Benzelius återgav den äldre uppfattningen av kungen som kyrkans främste medlem och båda tavlornas väktare. Naturrättsliga inslag i statsuppfattningen och i synen på den politiska maktens ursprung saknades däremot helt (Brohed).
Redan under Lundatiden deltog Jacob Benzelius i tre riksdagar, och under Göteborgstiden i ytterligare fem, det vill säga samtliga utom två under tiden 1719-46. Här var han mera deciderad och mindre kompromissvillig än sin äldre bror (Ryman). Som kyrkopolitiker spelade han en viktig roll för prästeståndets restriktiva uppträdande mot den tyske läkaren Konrad Dippel. Samtidigt visade han en viss tolerans mot oliktänkande, och ivrade för bättre bibelspridning. Däremot övertog han som biskop själv övervakningen av bokimporten, och 1741 fick en representant för konsistorium möjlighet att undersöka även böcker som landvägen kom till Göteborg. Till herrnhutismen ställde han sig till en början tveksam, men tack vare dess kyrkliga inställning och lutherska uppfattning av försoningsläran intog han sedan en tolerant, om också kyligt reserverad hållning (Pleijel).
1732 kallade han den som pietist misstänkte prästsonen Sven Rosén från Sexdrega till förhör i Göteborg. Biskopen rådde honom att studera den ortodoxe teologen Chemnitz, särskilt nattvardsläran, och gav honom en utsträckt venia. Denna byttes 1734 dock mot förbud och avstängning från nattvarden. Orsaken torde ha varit att Rosén gjort sjukbesök till maskerade konventiklar och överskridit predikotillståndets gränser.
En svår ställning fick biskopen i förhållande till den radikalpietistiske sjötullinspektoren i Uddevalla Peter Spaak, som var gift med hans systerdotter. 1735 års religionsstadga, som utgör kulmen på de svenska lagstiftningsåtgärderna mot oliktänkande, kom till på Benzelius initiativ. Den medgav åtgärder inte bara mot dem som spred, utan också mot dem som hyste villfarande meningar. På prästmötet 1735 förmanade han prästerskapet att ”med kristlig försiktighet efterse vad slag teologiska böcker som brukas av åhörarna hemma i husen, på det att ministerium må alltid kunna vara desto tryggare om sin församlings tillstånd”.
Liksom sin far och två av sina bröder slutade Jacob Benzelius som ärkebiskop. En av hans första ämbetsförrättningar var vigseln mellan kronprins Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika på Drottningholm den 18 augusti 1744. Som ärkebiskop genomförde han 1744 i praktiken den biskopsvigningsformel, som hans bror infört blott i teorin. 1746, när bland andra Georg Wallin d.y. biskopsvigdes, infördes även iklädandet av korkåpan.
Att samtiden uppfattade Jacob Benzelius främst som riksdagspolitiker (hatt) framgår av Olof von Dalins minnesdikt, som börjar ”Du Hedersman, som från all möda Till Härlighetens Riksdag går”. Han avled under den enda riksdag då han var prästeståndets talman, jordfästes i S:ta Klara kyrka, men är begraven i faderns grav i Uppsala domkyrka. Barnen adlades Benzelstjerna. Han hade inte brodern Erics genialitet och mångsidiga vetenskapliga intressen, knappast heller den yngre Henrics lärdom, men som kyrkoman utövade han ett större inflytande än båda bröderna. I förhållande till tidens andliga rörelser visade Eric Benzelius human förståelse, Jacob relativ moderation, men Henric hänsynslös iver (Pleijel).
Oljemålning (77 x 61 cm), signerad ”J. H. Scheffel. p. 1738”. Ett annat exemplar finns hos Uppsala domkapitel (80 x 65 cm), och en replik hos Lunds domkapitel.
Text från ”Porträtt av biskopar i sin tid”, Anders Jarlert (Göteborgs stiftshistoriska sällskap – Tre böcker 1997)