Bertil Gärtner var född och uppvuxen i Göteborg. Efter studier i Uppsala prästvigdes han i Lund under biskopsvakansen efter biskop Blocks död. Han disputerade 1955 på en avhandling om aposteln Paulus tal på Areopagen och den naturliga uppenbarelsen, blev docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet, och 1965 professor vid Princeton Theological Seminary i USA. Till Göteborg återvände han som domprost 1969, och utnämndes från tredje förslagsrummet till biskop. I varje fall från 1967 hade Kyrkoenheten separat räknat antalet förstarum i valet. Bertil Gärtner hade flest förstarum. Han vigdes 4 oktober 1970 i Uppsala domkyrka av ärkebiskop Ruben Josefson
Inte sedan Daniel Wallerius utnämning 1678 hade en tjänstgörande domprost i Göteborg utnämnts till biskop i stiftet. Visserligen hade också biskop Carlberg förut varit domprost, men han var vid tiden för sin utnämning överhovpredikant. Notisen har sitt intresse särskilt som Bertil Gärtner i en kyrkohistorisk uppsats från sina yngre år rett ut förhållandena inom stiftets styrelse under 1600-talet.
Bertil Gärtner representerade en ny biskopstyp, där de oväntade kombinationerna gav honom en egen profil. De som stöttes bort av hans högkyrklighet, upptäckte i stället en ekumen eller en fotbollsentusiast. Från sin tid i USA förde han med sig nya, internationella perspektiv, inte minst på mission och evangelisation, intryck som fick ny styrka och riktning genom senare intryck av befrielseteologin och kyrkolivet bland de fattiga folken i Latinamerika. Han var inte alltid någon självklar ledargestalt, men omständigheterna och kallelsen gjorde honom till en andlig ledare av ovanliga mått för stora grupper också utanför Göteborgs stift. I stiftsarbetet blev decentralisering (de fem stiftsdelarna) och nya samarbetsformer viktiga hjälpmedel.
En svårighet alltifrån utnämningen var att Gärtner inte före biskopsvalet velat uttala sig om sin inställning till vigning av kvinnliga präster. Det var helt i överensstämmelse med den codex eticus som då gällde vid präst- och biskopsval, men eftersom det på flera håll fanns en förväntan att han under sina år i USA ändrat uppfattning, och han aldrig dementerade detta, kom saken att kasta en skugga över hans biskopstid.
Till gammalkyrkligheten hade biskop Gärtner tidvis ett lite spänt förhållande. Men han var inte heller godkänd av de ultrahögkyrkliga. Så skriver professor Alf Härdelin i sina minnen, att Gärtner var inte ”riktig högkyrklig”, utan snarare en ”liturgisk, sakramental lutheran”.
1989 lämnade familjen Gärtner biskopshuset på Västra Hamngatan, där biskoparna bott sedan 1820, och flyttade till en egen villa i Onsala. 1990 såldes även fastigheten och ersattes som biskopsbostad av en senare såld villa i Örgryte. Den nybildade stiftssamfälligheten hade då redan fått sina lokaler i den stora kontorsskrapan vid Lilla Bommen.
Som pensionär blev Gärtner kontroversiell när han 1998 i Göteborg förrättade prästvigning för utrikes missionstjänst, vilket kyrkorättsligt var fullt försvarbart, och i den märkliga upplösningen av Göteborgs bibelsällskap 2003.
Sitt herdabrev Kris leder till Kristus avslutade Bertil Gärtner med en programförklaring som också kan fungera som en sammanfattning av hans biskopstid: ”Om mycket nytt måste komma i våra församlingar, många nya former prövas i en ny tid, så är det dock den gamla linjen som håller, den som alltid hört till det bästa i den allmänneliga kyrkans traditioner, att inte låta allvaret i trons frågor gå förlorat och att ha Skriften som ledstjärna i allt”.
Oljemålning av Caje Huss 1982. På porträttet bär biskopen alba med en stola från Guatemala, som påminner om hans engagemang för de fattiga i Latinamerika. Tidigare fanns ett fotografi på duk av biskopen i kaftan, som förbleknat av solljus. Bertil Gärtners vapen har inskriptionen Servus Iesu Christi (Jesu Kristi tjänare).
Text från ”Porträtt av biskopar i sin tid”, Anders Jarlert (Göteborgs stiftshistoriska sällskap – Tre böcker 1997)