I vykort från äldre jular finns ofta det röda äpplet med. I trädgården står ett snötäckt äppelträd med röda vinteräpplen, de där som mognar sent. Där finns också det översnöade rönnbärsträdet, vars bär lyser som intensiva strålkastare genom det vita.
Dessa bilder är vackra, men också hoppfulla. Under det vita, kalla och livlösa täcket finns något som har liv. När snön kommer tappar vissa träd inte ens löven, utan de hänger där som smörgåsar med alltför mycket vitt smör på.
”Jesus gav dem en liknelse: ’Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära.’” (Lukas 21:29–31)
Under det vita, kalla och livlösa täcket finns något som har liv.
Jul och advent talar om nya tider. Ett barn, en kung skall födas. Han är början på en ny era. Julens färg skulle lika gärna kunna vara ljusgrön som de första knopparna på vårens träd. De spirar skört och talar om hopp.
Jesus är det nya hoppet. Vi behöver den påminnelsen från år till år. Julen blir som en första påsk, som talar om det nya, uppståndelsen från döden. Jesus fortsätter sin liknelse: ”Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.” (Lukas 21:32–33)
Julens färg är röd. Kanske skulle den vara grön som spirande löv, en påminnelse om det nyfödda Jesusbarnet. Sedan blir Jesus vuxen, går ut i världen och förkunnar hopp. Påsken kommer och solens strålar lyser över den tomma graven och allt blir gult och hoppfullt. Igen.
Jonatan Edlund