Det är självfallet inte en oväsentlig sida av arbetet, men Luther ägnar den inte speciellt stor uppmärksamhet. Desto mer vikt lägger han vid arbetets andra sida, nämligen att arbetet är till för vår nästa. Arbetets mening handlar för Luther i första hand om att vi i vårt arbete ger av oss själva, av vår tid och av vår kraft för att tjäna nästan.
Bonden och handlaren ger av sina liv för att jag ska kunna ha mat på bordet. Busschauffören ger av sitt liv för att jag ska komma till jobbet. Parkeringsvakten ger av sitt liv för att det inte ska bli parkeringskaos på gatorna. Artisten ger av sitt liv för att jag ska få en stunds avkoppling och njutning eller nya insikter. Verkstadsarbetaren bidrar till produktion av varor jag behöver. Och så vidare.
Nyttan kommer andra till del
Teologen Gustaf Wingren (1910–2000) berättar i sin självbiografi om sin pappa som arbetade på Lundbergs läderfabrik i Valdemarsvik, som bland annat framställde läder till skor.
När pappan en dag såg en bild i tidningen på den nya regeringen, kommenterade han: ”Det finns de som säger att arbetet är meningslöst. Jag ser att alla ministrar i den nya ministären har skor på fötterna. Det måste vara viktigt för dem att ha bra skor. Om det lyckas beror på mig.”
Pappan såg att hans arbete med att framställa läder till skor, var till nytta för ministrarna.
Vi tvingas ur vår själviskhet
Både i våra kallelseuppgifter som föräldrar, barn och vänner och i våra arbeten är vi till för vår nästa och för samhället. Vi tvingas ut ur vår själviskhet, vi tvingas att vara till för varandra.
Det är vad Luther syftar på när han talar om att vi i dopet är kallade att leva för våra medmänniskor. Vi ska ge av våra liv i de sammanhang vi är satta. Och vi ska också ta emot liv av andra. I förtröstan kan vi vila i att detta är ett liv som är menat av Gud och omslutet av Gud.
Luthers tanke kan hjälpa den som är missmodig
Den lutherska synen på arbetets mening tycks nästan ha gått förlorad idag. Men den skulle kunna vara en tillgång och en hjälp, något som kan ge min tanke en annan riktning när jag fastnar i missmod över att mitt arbete inte ger mig tillräckligt mycket.
Då blir frågan i stället hur jag i min kallelse är till gagn för min medmänniska, eller min nästa, som det ofta kallas i Bibeln. Och medmänniskan behöver vi inte leta upp. Hon finns där, mitt i våra vardagsliv, med sina behov. Vi möter henne i våra olika roller, i vår kallelse.
Ingenting i dessa handlingar eller i arbetet är kristet i sig. Allt är bara mänskligt och jordiskt, fyllt av vardag. Men för en kristen är det insatt i ett sammanhang som handlar om dopets djupaste mening: att vi människor dör, uppstår och lever med Kristus. Och när vi sätter vår medmänniska i centrum, i stället för oss själva, då kommer också – märkligt nog – Kristus i centrum.
Gud möter i medmänniskan
Människans gärningar är främst till för medmänniskan och inte för Gud. Det är på det sättet människan tjänar Gud. För när vi möter medmänniskan får vi helt överraskande veta att Gud är där.
I Matteusevangeliet kapitel 25:35–40 berättar Jesus om Människosonens krav på människan och hans bedömning av hen:
”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen ska svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’”
Gud ger oss det vi behöver
Till Gud kommer vi inte för att stolt visa upp hur duktiga vi är eller hur kristna vi är. Men när vi i våra olika uppgifter och i vårt arbete osjälviskt möter våra medmänniskors behov, då möter vi också den Gud som ger också oss det vi behöver för våra liv.