Denna artikel publicerades först på Svenska Dagbladets debattsida (2020-01-05).
Till Trettondedag jul hör berättelsen om de tre vise från österlandet som hade färdats långt för att uppvakta den nyfödde Jesus. De satte barnets bästa i centrum inte bara genom sina värdefulla gåvor utan också genom att ta en annan väg hem, för att inte avslöja barnets vistelseort för kung Herodes som traktade efter barnets liv. Likväl blev den lille Jesus och hans familj snart flyktingar i främmande land.
En av de få gångerna som den vuxne Jesus blev arg var när andra vuxna hindrade barn från att komma till honom för att bli välsignade. Och när de vuxna grälade om vem som var störst, bäst och vackrast ställde Jesus ett barn i centrum och sa: ”De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket.”
Som en konsekvens av detta säger Svenska kyrkans kyrkoordning: ”I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet.” Av samma skäl är det viktigt att fortsätta utveckla de barnkonsekvensanalyser som ska föregå besluten i kyrkans styrande organ.
Sedan den 1 januari är barnkonventionen svensk lag. Det är en utmaning för staten, myndigheterna, civilsamhället och alla oss medborgare. Alla har vi anledning att fundera över hur vi medverkar till barnens bästa, oavsett hur vi lever och vad vi arbetar med.
Barnkonventionens artikel 27 talar om varje barns rätt till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. Att detta nu är lag i Sverige måste få konsekvenser för hur vi från och med nu ser på barns andliga utveckling. Vi tar för givet att barnets fysiska, psykiska, sociala och moraliska utveckling är mer än bara föräldrarnas angelägenhet. Det är självklart för oss att samhället tar ett gemensamt ansvar för barnhälsovård, skola, förskola och främjandet av goda värderingar i det uppväxande släktet.
När barnhälsovården informerar tas det inte för propaganda som behöver neutraliseras utan ses som bidrag till barnhälsan. När kyrkan berättar julens berättelse för barn kan det framställas som att en intresseorganisation bedriver propaganda som bör neutraliseras – och inte som ett bidrag till barns andliga och existentiella hälsa.
Den andliga utvecklingen anses oftast vara endast en privatsak. Den motarbetas rent ut när neutralitet i trosfrågor upphöjs till ideal. Neutralitet betyder: varken det ena eller det andra. Neutralitetsivran kan göra föräldrar osäkra. Ska barnet verkligen döpas, lära sig att be, få del av den stora kristna berättelsen – eller är det inte bättre att vänta tills barnet kan bestämma självt? Att föra trostraditionen vidare – är det kanske indoktrinering?
Det är snarare tvärtom. Ett moget ställningstagande för eller emot något underlättas av att veta vad det handlar om. Religiösa analfabeter faller lättare offer för fanatisk propaganda än människor som är så rotade i sin trostradition att de även kan förhålla sig kritiskt och självkritiskt till den. Den sekulära staten kan och ska garantera religionsfrihet. Samhället är dock aldrig sekulärt så länge det finns troende människor.
Upplevelser av helighet har funnits med under mänsklighetens samlade historia. De har följt oss oavbrutet genom vår evolution. Tanken att just vi i vår tid skulle ha brutit med denna kontinuitet är ganska udda.
Ändå frestas föräldrar att tänka om tro på ett sätt som de inte skulle drömma om när det gäller kärlek. För vem säger på allvar: jag ska inte krama mitt barn förrän det kan bestämma själv? Vem säger: jag ska inte lära mitt barn något språk förrän det självt kan välja vilket språk det vill lära sig? Vad vi än anser om indoktrinering så är detta ett faktum: barn som inte från tidigaste ålder får möjlighet att lära sig ett språk hämmas och skadas obönhörligen i sin utveckling.
Att lära känna tro, hopp och kärlek är som att lära sig ett språk. Om denna språkvärld förblir stängd för barnet, innebär det allvarliga skaderisker för barnet. Barn har rätt till andlig utveckling. Den är en viktig del av barnets existentiella hälsa och den motståndskraft som behövs när livet är svårt. Ett barn som inte främjas i sin andliga utveckling får det allt svårare med sökandet efter den egna livsmeningen och orienteringen i den skakiga värld vi lever i. Det får sina mänskliga rättigheter beskurna.
Det har nog aldrig funnits knivskarpa gränser mellan religiöst och icke-religiöst och mellan sekulärt och andligt. Utan där finns ett överlappande som kan ha sina risker, men som tiderna igenom också har gett upphov till mycket skaparkraft, spännande debatter och en dynamisk samhällsutveckling.
Ändå framställs det emellanåt som att demokrati, öppenhet, frihet och mångfald är beroende av att vi drar en skarp skiljelinje mellan det sekulära som ofta kallas neutralt och det religiösa som somliga kallar vidskepelse. Med en sådan syn blir tro en störfaktor och ett problem i samhället snarare än en tillgång.
Det finns anledning till oro över ökande psykisk ohälsa bland unga människor. Bön och tro vaccinerar inte mot psykiska problem, men tro och bön är definitivt en tillgång – både när det blåser snålt och när livet är som vackrast. En del av de problem unga vuxna brottas med i dag hänger samman med brist på andlig utveckling. Annorlunda sagt: den andliga utvecklingen är lika viktig för en ung människa som den fysiska och den psykiska.
Barnkonventionen kräver att vi agerar utifrån det. När den nu är svensk lag finns anledning att fundera över hur vi gemensamt tar ansvar för barns och ungas andliga utveckling, och därmed även vår egen.
Därför:
Hur tänker beslutsfattare implementera artikel 27 i barnkonventionen, så att barns rätt till andlig utveckling blir lika mycket föremål för samhällets omsorg som den fysiska, psykiska, moraliska och sociala utvecklingen?
Hur tänker civilsamhällets organisationer samverka kring alla dimensioner av barnens utveckling?
Hur kan trossamfunden vässa sin pedagogik så att den alltid motsvarar barnens behov och ger stöd åt deras integritet?
Hur kan vi alla stödja barnen i deras rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet?
Antje Jackelén
ärkebiskop