Det talade ordet gäller.
Ers Helighet, Era eminenser och excellenser,
Det är en ära och glädje för mig att få framföra hälsningar från Svenska kyrkan.
Vatikanen och Svenska kyrkan har haft många kontakter sedan andra Vatikankonciliet. Förra våren hade vi den särskilda äran att få stå som värd för en ekumenisk vesper i Lunds domkyrka till minne av 25-årsdagen för påve Johannes Paulus II:s besök i Sverige och i andra nordiska länder. I min tidigare roll som biskop i Lund hade jag också nöjet att träffa präst och teologie doktor Anders Ruuth och höra om hans erfarenheter i Argentina.
Ers Helighet, det var med stor glädje som jag, som medlem i Lutherska världsförbundets råd, fick vara med vid presentationen av dokumentet Från konflikt till gemenskap (From Conflict to Communion, FCTC) för två år sedan – resultatet av nästan fem decenniers dialog mellan katoliker och lutheraner. För första gången sedan 1500-talet har vi nu en gemensam syn på reformationens historia och också gemensamma åtaganden inför framtiden.
Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran (The Joint Declaration on the Doctrine of Justification, JDDJ) från 1999 och Från konflikt till gemenskap från 2013 visar att den ekumeniska utvecklingen mellan katoliker och lutheraner har gjort stora framsteg. Dessa kanske inte alltid väcker entusiasm hos alla experter, men de inspirerar påtagligt hopp och drömmar hos människor på församlingsnivå, särskilt hos de familjer som längtar efter att gå till Herrens bord tillsammans. Vi delar erfarenheter av ömsesidiga fördömanden, splittring och hat, men också av livgivande försoning och av engagemang från lekmän och gräsrötter som ivrigt föregriper de resultat som ännu återstår att bekräfta i officiell dialog.
Koinonia, gemenskap, handlar om att ”lära genom att göra” genom att möta behoven i världen. Vi har lärt oss – ibland den hårda vägen – att det handlar om att dela rikedomen i traditionerna i stället för att bygga stängsel runt det egna reviret, att det handlar om bemyndigande, snarare än om makt.
Det gläder mig också att Lutherska världsförbundet och katolska kyrkan gemensamt ska stå som värdar för ett ekumeniskt evenemang hösten 2016 inför reformationens 500-årsjubileum 2017. Liksom våra medkyrkor inom LVF har Svenska kyrkan ett starkt engagemang för ekumeniskt ansvarstagande och globala perspektiv. Vi vill gärna bidra till ett högtidlighållande i gemensam tacksägelse för evangeliet och ånger över den smärta som har orsakats av konflikt och splittring, samt ett åtagande om gemensamt vittnesbörd. Som det femte imperativet i From Conflict to Communion uppmanar oss: katoliker och lutheraner ska tillsammans vittna om Guds barmhärtighet i förkunnelse och tjänst för världen (FCTC 243).
Och världen ropar verkligen efter trovärdiga ord om hopp och efter de kärlekens gärningar som evangeliet om Jesus Kristus ålägger oss att utföra tillsammans med människor av god vilja från många traditioner. I dessa dagar är förväntningarna på att kyrkan ska kunna verka för fred och rättvisa både höga och fordrande.
Ers Helighet har skapat en våg av hopp världen över genom att tala högt om frågor som fattigdom, marginalisering och jämlikhet – nu senast om den skandalösa klyftan mellan löner för kvinnor och män. Jag har uppmuntrats av människor i Sverige att till Ers helighet framföra ett tacksamhetens ord från HBTQ-gemenskapen: En del av det Ni har sagt har låtit ana lite av försoning och en gryende acceptans.
Barn och kvinnor är de som drabbas hårdast av orättvisor, livsmedels- och vattenbrist, våld, människohandel och klimatförändringar. Men erfarenheterna visar också att det är just kvinnor som åstadkommer många av de förändringar som krävs, när de får rätt till utbildning och självbestämmande. Det är nödvändigt att inte bara tala om och för kvinnor utan också att tala med dem och att ge dem möjlighet att ta vara på sin ledarförmåga för att bidra till en blomstrande kyrka och ett blomstrande samhälle.
Religions- och trosfrihet, social rättvisa, skydd för visselblåsare och för minoriteter – listan över utmaningarna för kyrkoledare är lång, precis som den är för det internationella samfundet. Vi sörjer och vredgas över den tragiska minskningen av kristen närvaro i Mellanöstern. Behovet av humanitärt bistånd till offren för krig och katastrofer kvarstår.
Dessutom utmanas vi av den andliga fattigdom som i övrigt välmående samhällen ställs inför. Sekulariseringen ger upphov till blandade känslor. Å ena sidan är den ett resultat av framgångarna med evangeliet om Jesus Kristus, eftersom när ”världen” utmanar oss att vara djärvare i vår bekräftelse av mänsklig frihet och värdighet, utmanar den oss med frukten av vår egen predikan – vilket är bra. Å andra sidan har sekulariseringen undergrävt kunskapen om och utövandet av tron, vilket framför allt lämnar unga människor utan tillgång till de andliga resurser som kyrkan erbjuder. Ensamhet, den gnagande känslan av att aldrig vara accepterad fullt ut och bristen på mod att fullt ut möta livets med- och motgångar hotar därmed den andliga hälsan i hela generationer.
Osäkerheten skapar en gynnsam grogrund för främlingsfientlighet och intolerans, ett växande problem i Europa. Osäkerheten hindrar oss också från att ta itu med det överhängande behovet av att göra två saker samtidigt, till exempel att delta i dialogen mellan religioner för att stärka den sociala sammanhållningen i städer som präglas av mångfald och samtidigt stå emot våld i religionens namn.
Tragedierna vid tröskeln till Europa fortsätter. Tusentals människor dör i Mare nostrum, vårt Medelhav: En skam för Europa! Migration och miljontals flyktingar kommer även fortsättningsvis att ställa våra värderingar och vår förmåga att agera på svåra prov.
Er kommande encyklika om klimatet kommer att välkomnas av religiösa ledare, icke-statliga organisationer och beslutsfattare världen över. Klimatförändringen är sannolikt mänsklighetens största gemensamma utmaning någonsin. Nu är det dags för vetenskap, politik, näringsliv, kultur och religion – allt som är ett uttryck för mänsklig värdighet – att samarbeta. Klimatet handlar om vetenskap och tro, om rättvisa och livsstil, välfärd och ömsesidigt beroende, synd och försoning, om människor som ”skapade medskapare”, om att ompröva antropocentriska världsåskådningar och om hopp. Världen har förväntningar på religiösa ledare eftersom religioner har en kulturell integritet, ett andligt djup och en moralisk kraft som ofta saknas i rent sekulära perspektiv.
För ett år sedan skrev Svenska kyrkans biskopar ett så kallat biskopsbrev om klimatet. I höstas slutförde Svenska kyrkan sin avyttringsprocess och har nu en investeringsportfölj som är helt fri från bolag som handlar med fossila bränslen. Vi hoppas att många andra kommer att följa efter.
Dagens utmaningar definieras inte längre av nationella eller lokala gränser. De är glokala – både globala och lokala. Gränser är inte längre vad de var. Detta borde inte skrämma oss. För i centrum för kristendomen finns det en Gud som överskrider den mest dramatiska gränsen av alla: den mellan gudomligt och det mänskligt. Gränsöverskridande innebär alltid ”Berührungsangst”, rädslan för att beröra och bli berörd av det som är annorlunda, främmande, det andra. Som människor av tro kan vi leva med dessa rädslor, vara trogna evangeliet om den inkarnerade Kristus och samtidigt öppna, väldigt öppna, för världen. Och därför säger vi med tillförsikt, förenade i bön för Guds skapelse och Jesus Kristus kyrka: Veni Creator Spiritus, kom, Skaparande.
---------------------------------------------------------------------
Your Holiness, Your Eminences and Excellencies,
It is an honor and a joy for me to bring you greetings from the Church of Sweden
Since Vatican II, there have been numerous contacts between the Vatican and the Church of Sweden. Last spring, it was a special honor to host an ecumenical vespers in Lund Cathedral, in memory of the 25th anniversary of the visit of Pope John Paul II to Sweden and other Nordic countries. Also, in my previous capacity as bishop of Lund, I had the pleasure of meeting Rev. Dr. Anders Ruuth, and hear about his experiences from Argentina.
Your Holiness, it was with great joy that I, as a council member of the Lutheran World Federation (LWF), witnessed the presentation of the document From Conflict to Communion (FCTC) two years ago – the result of nearly five decades of dialogue between Catholics and Lutherans. For the first time since the 16th century, we now have a shared account of reformation history as well as shared commitments for the future.
With The Joint Declaration on the Doctrine of Justification (JDDJ) from 1999 and From Conflict to Communion from 2013 we have reason to highlight some solid ecumenical developments between Catholics and Lutherans. They may not always capture the positive imagination of all experts, but they do inspire the ecumenical hopes and dreams of people at parish level, especially those families longing to go to the Lord’s Table together. We share experiences of mutual condemnation, division and hate, but also of life-giving reconciliation and of lay and grassroots engagements that eagerly anticipate the realities yet to be confirmed by official dialogue.
Koinonia, communion, is ‘learning by doing’ in response to the needs of the world. We have been learning – sometimes the hard way – that it is about sharing the richness of traditions rather than building fences around one’s own turf; that it is about empowerment rather than about power.
It adds to my joy that the Lutheran World Federation and the Catholic Church will jointly host an ecumenical event in the fall of 2016, in anticipation of the 500th Reformation anniversary in 2017. Like our fellow churches in the LWF, the Church of Sweden is dedicated to ecumenical accountability and global perspectives. We are eager to contribute to a commemoration in common thanksgiving for the Gospel and repentance for the pain that conflict and division have caused, as well as in joint commitment to common witness. As the fifth imperative in From Conflict to Communion urges us: “Catholics and Lutherans should witness together to the mercy of God in proclamation and service to the world” (FCTC 243).
And indeed, the world is crying out for credible words of hope and for the works of love that the Gospel of Jesus Christ compels us to carry out, together with people of good will from many traditions. In these days, expectations that the Church be an agent of peace and justice are both high and demanding.
Your Holiness has sent waves of hope throughout the world by speaking out on issues of poverty, marginalization and equality – most recently on the scandal of the gulf between wages for men and women. I have been encouraged by people in Sweden to bring Your Holiness a word of gratitude from the LGBTQ community: some of what you have said has evoked a small sense of reconciliation and of dawning acceptance.
Children and women are those who suffer the most from injustice, food and water stress, violence, trafficking and climate change. However, experience proves that women also are those who bring about many of the changes needed, once they are given the rights to education and self-determination. It is necessary not only to speak about and for women, but to speak with them, and to enable their leadership skills to contribute to the flourishing of church and society.
Freedom of religion or belief, social justice, protection of whistleblowers and minorities – the list of challenges for church leaders is long, as it is for the international community. We are grieved and angered by the tragic decline of the Christian presence in the Middle East. The need for humanitarian aid to the victims of wars and catastrophes continues.
Moreover, we are challenged by the spiritual poverty that otherwise well-to-do societies are facing. Secularization leaves us with mixed feelings: on the one hand, it is a result of the success of the Gospel of Jesus Christ, because, when “the world” is challenging us to be braver in affirming human freedom and dignity, it is challenging us with the fruits of our own preaching – which is good. On the other hand, secularization has undermined the knowledge and practice of faith, leaving especially young people without access to the spiritual resources offered by the church. Thus, loneliness, the haunting feeling of never being fully accepted, and the lack of courage to fully face life’s ups and downs are threats to the spiritual health of whole generations.
Insecurity provides a fertile soil for xenophobia and intolerance, a growing problem in Europe. It also keeps us from the urgent necessity to do two things at the same time, such as being involved in interreligious dialogue in order to strengthen social cohesion in diverse cities, while at the same time resisting violence in the name of religion.
The tragedies at the doorsteps of Europe continue. Thousands of people dying in Mare nostrum, our Mediterranean: a shame for Europe! Migration and millions of refugees and IDPs will continue to put our values and our ability to act to the test.
Your coming encyclical on climate will be welcomed by religious leaders, NGOs and decision makers around the world. Climate change probably is the greatest common challenge ever faced by humankind. Now it is time for science, politics, business, culture and religion – everything that is an expression of human dignity – to work together. Climate is about science and faith, about justice and lifestyle, welfare and interdependence, sin and reconciliation, about humans as “created co-creators”, about revisiting anthropocentric world views and about hope. The world looks to religious leaders, since religions provide a cultural integrity, a spiritual depth and a moral force often lacking in purely secular approaches.
A year ago, the bishops of the Church of Sweden published a so-called Bishop’s Letter About the Climate. Last fall, the Church of Sweden completed its divestment process and its financial portfolio is now completely free from fossil fuel companies. We hope many others will follow.
Today’s challenges are no longer defined by local or national borders. They are glocal, both global and local. Borders are no longer what they used to be. That should not scare us. Because at the center of Christianity, there is a God crossing the most dramatic border of all: the one between divine and human. Transgression of borders always entails “Berührungsangst”, the anxiety of touching and being touched by what is different, strange, other. As people of faith, we can live with these anxieties, remaining centered in the Gospel of the incarnated Christ and open, very much open, to the world. And so, united in prayer for God's creation and the church of Jesus Christ, we say with confidence: Veni Creator Spiritus, Come Creator Spirit.