Svenska kyrkans engagemang i frågan handlar om att värna de etiska perspektiven och slå vakt om människovärdets okränkbarhet även i döden. Det handlar också om att värna griftefriden, den som blivit skändad och kränkt vid uppgrävandet och återupprätta de avlidna genom ett värdigt återbördande.
Själva handlingen som ett återbördande innebär behöver inte upphöra för att de mänskliga kvarlevorna har kommit i jord. I stället finns en möjlighet för samiska aktörer, lokalsamhällen och församlingar att påbörja, eller förnya relationer och processer efter ett återbördande och en gravsättning. Det gör också att återbördandet är nära sammankopplat med försoningstanken.
Máhccat – rapport om Svenska kyrkans erfarenheter av återbördanden av samiska mänskliga kvarlevor
Rapporten är skriven av Kaisa Huuva på uppdrag av kyrkokansliet. Den riktar sig i första hand till Svenska kyrkans församlingar, pastorat och stift men även till andra aktörer intresserade av återbördandefrågor med fokus på samiska mänskliga kvarlevor.
Rapporten inleds med att visa på enskilda samers förhållningssätt kring återbördandeprocesser. För att sedan ta läsaren igenom insamlade viktiga erfarenheter från tidigare återbördandeprocesser i Lycksele, 2019 och Arjeplog 2022 där församlingarna spelade en aktiv roll i återbördande. I rapporten ges också en idéhistorisk bakgrund och en introduktion till relevant lagstiftning.
Rapportförfattaren har valt att kalla rapporten för máhccat, det är nordsamiska och är ett aktivt, rörelseinriktat verb som indikerar handling och betyder att vända åter, att återvända till något.
Vi [Svenska kyrkan] ska inte tro att vi äger frågan. Men vi ska ge allt vårt stöd till samiska aktörer i återbördandeprocesser, det är mitt huvudsakliga råd, att vi ska finnas där som stöd. Nu har vi samlat på oss en erfarenhetsbank och med de erfarenheterna kan vi hjälpa samiska aktörer att navigera. Men det är inte vi som styr eller rår över processen. Men vi kan bidra med våra råd.
(Citat ur rapporten, s. 15.)