Uppvuxen i Sverige får man lätt intrycket att det normala är att inte vara religiös. Men av världens sju miljarder människor är det långt fler som har religiösa inslag i sin vardag än som inte har det. I det globala perspektivet är det vi som är avvikande.
Härom året var jag med när EU-kommissionens ordförande Barroso hade bjudit in religiösa ledare till Bryssel – vi företrädde fyra religioner: kristendom, judendom, islam och buddhism. Vi kom fram till att demokrati existerar inte i ett tomrum. För att hålla sig frisk och vital behöver den näring. Den måste hela tiden laddas med energi. Och med värderingar som kommer ur våra stora idétraditioner.
Vi var också rörande överens om att en modern demokratisk stat ska vara sekulär, alltså neutral gentemot religionen. Samhället däremot är inte sekulärt. Mellan stat och trossamfunden behövs samarbete snarare än separation.
Muslimerna sa: Vi ser Europas kristna prägel, och just därför vet vi att det också finns plats för muslimsk delaktighet. Vi är inte bara främlingar i Europa, utan vi vill bidra till Europa som vårt gemensamma hem.
Rabbinen från Moskva sa: Hur trygg en ung jude med kippa på huvudet kan känna sig på Malmös gator är ett test för demokratin.
Det kanske inte är så konstigt att det just var en svensk journalist som vid presskonferensen frågade: Är det inte problematiskt att EU-topparna samtalar med religiösa ledare?
Europaparlamentets talman svarade: "Dessa samtal krävs i Lissabonfördraget, men egentligen har vi dem för att vi verkligen vill det! Vi behöver respektfull dialog och samarbete. Ekonomiska kriser är också andliga kriser. Och hur vi lyckas eller misslyckas med integrationsfrågor i Europa påverkar även den övriga världen."
”Vi behöver de andliga värden som era traditioner bidrar med”, lade Barroso till. Den samhällsbyggande kraft som finns i trostraditionerna kan vi inte vara utan. Ibland får jag höra att kristen tro inte har med politik att göra. Men kristen tro har med hela livet att göra. Tro är något mycket personligt, men den berör inte bara den enskilde, religion är inte privat. På det viset är tro också politisk.
För några veckor sedan skrev Christiana Figueres, ledare för FN:s klimatkonvention en debattartikel där hon efterlyste religiösa ledares röst i klimatarbetet. Jag var glad att kunna nämna för henne att Svenska kyrkans biskopar alldeles nyligen kommit ut med en liten bok, ett biskopsbrev om klimatet. Nu har den precis kommit i engelsk översättning.
Svenska kyrkan engagerar sig i klimatfrågan bland annat därför att det är en rättvisefråga. Det handlar om solidaritet med kommande generationer och med alla de som redan idag påverkas av torka, översvämning eller andra naturkatastrofer. Som så ofta är det redan fattiga och utsatta människor som drabbas först.
Klimatets sekellånga rytm tickar i en helt annan takt än ekonomiska kvartalsrapporter och politiska mandatperioder. När krav på vinst och omvalsönskan styr kan det vara svårt att fatta de långsiktiga och obekväma beslut som ligger i kommande generationers intresse. Här kan mer trögrörliga och långsiktiga institutioner som kyrkan, med nästan tvåtusen års erfarenhet från skapelse- och försoningsbranschen, komma med andra perspektiv.
Det samhällsansvar som ligger på trostraditionerna förpliktar. I Sverige saknar vi ofta det seriösa samtalet kring de här frågorna. Det finns för mycket fördomar om tro och troende människor, okunskap om vad trostraditioner står för och ren och skär arrogans.
Dessutom finns tecken på att unga människors omsorg om demokratin minskar. Vi har mycket att värna om…
Här kan du lyssna på ärkebiskop Antjes Sommar-program i sin helhet.