(Det talade ordet gäller)
Ers Majestät, Ers Kungliga Högheter, Your Holiness, honoured guests, herr prorektor, ledamöter – systrar och bröder i Kristus!
Varmt välkomna till årets kyrkomöte!
Flyktingsituationen
”Just nu är 60 miljoner människor på flykt i världen. Så många har det inte varit sedan slutet av andra världskriget. Det stora flertalet söker skydd i det egna landet eller lever i grannländer, delvis i flyktingläger. Hälften av alla flyktingar är barn.”
Så börjar ett gemensamt uttalande av rådsordföranden i den Evangeliska kyrkan i Tyskland och mig som publicerades igår i både Tyskland och Sverige, de två länder inom EU som för närvarande tar emot flest människor på flykt. Uttalandet fortsätter: ”Som biskopar ser vi i våra kyrkor och samhällen bådadera: den fasta viljan att ge flyende människor hjälp och ett nytt hem samt oron över att våra välfärdssystem inte ska klara trycket som uppstår.” Vi kritiserar EU:s avsolidarisering i detta humanitära nödläge såväl som världssamfundets misslyckande att skapa fred och strypa tillgången till vapen och pengar för terrorgrupper och förtryckare.
Människor i nöd kan inte bordläggas. Och i längden kan ingen bevara sin värdighet som människa samtidigt som grannarnas värdighet trampas på. Den som vill följa Jesus kan inte annat än att visa medmänsklighet: "Jag var hemlös och ni tog hand om mig" (Matt 25:35).
I den rådande situationen kan ingen slå sig för bröstet och säga att det görs tillräckligt. Det kan inte Svenska kyrkan heller. Men genom våra samarbetspartner och vårt eget arbete finns vi med hela vägen: i krigs- och konfliktområden, längs flyktvägarna och i våra församlingar. Vi ger humanitär hjälp och arbetar med psykosocialt stöd. Just genom att vi ser hela ledet kan vi också bedriva ett trovärdigt påverkansarbete. Här hemma blir kyrkan mötesplats på många sätt: språkcaféer, lek, kläder, rådgivning. Och det förtjänar att sägas många gånger: kyrkans gudstjänstgemenskap är ett att av få ställen där en asylsökande kan vara bidragande subjekt från första dagen. I våras beslutade kyrkostyrelsen om ett extra anslag för församlingarnas flyktingarbete och om en stödfunktion på nationell nivå för det lokala arbetet. Pengarna är utdelade och stödfunktionen håller på att ta form.
Under det gångna året har jag många gånger fått svara på frågan om vi inte bör prioritera vår hjälp till kristna människor. Det teologiska svaret är: Genom dopet finns det helt klart ett särskilt band kristna emellan. Men just dopets kallelse till ett liv i tro och kärlek betyder också att engagemanget för utsatta människor inte kan göras beroende av trostillhörighet.
Det finns ett gemensamt uppdrag att värna om människor i nöd och att vårda den skapelse som är förutsättningen för allas liv. Svaret som kyrkoledare i Mellanöstern ger är: se oss som medborgare, insatta i våra sammanhang; gör inte uppdelningar som kanske passar er hemmaopinion, men i själva verket skadar oss mer än de hjälper oss.
Behoven ser inte ut att minska. Vi verkar vara inne i en period av ökande migration i världen, vilket har hänt förr i historien. Det kommer att innebära belastningar för kyrka och samhälle. Belastningar som känns av, men som också kan skapa nya möjligheter.
Samhällsklimat
Du som är ledamot i vårt kyrkomöte sitter här därför att du är döpt. Genom val har du anförtrotts ett särskilt ansvar. Vi kan imponeras av vår bredd och kompetens och skrämmas av våra brister, rädslor och vår oenighet. Men vi kan inte låta bli att identifiera oss med kyrkan. Så, om någon säger att Svenska kyrkan är i kris eller inte tror på sin egen tro, så är det om oss det sägs. Vi sitter i samma båt, för att säga det med en bild som gärna används för kyrkan. Vi är här för att lyssna, tala och brottas med olika uppfattningar: allt för att hitta fram till de beslut som bäst uttrycker vår kristna tro. Det är mer än att nämna namnet Jesus; det är att se på Jesus som någon att följa och älska. Denna brottning är inte alltid enkel, men den är också en viktig del av vår kyrkas liv.
Kyrka och samhälle liknar varandra i det att det förs debatter om debatten. Det leder inte alltid framåt. Men det ställs frågor som utmanar oss som kristna samhällsmedborgare: Hur hög är vår civilisationsnivå egentligen? Hur djupt rotade är värden som medmänsklighet och människovärde när det kommer till kritan? Hur långt sträcker sig ansvarskänslan? Hur odlas viktiga värden hos barn och ungdomar som kommer att forma morgondagens samhälle? Hur får de som idag är i maktpositioner hjälp att följa den medmänskliga kompassriktningen, även när det blåser hot och hat mot dem?
Förtroende
I våras publicerades den så kallade Förtroendebarometern som visar en signifikant positiv förändring för Svenska kyrkan. Samtidigt som samhällsoron ökar har också förtroendet för Svenska kyrkan vuxit. Det senare är förstås mycket glädjande, även om vi vet att förtroende är en färskvara; det kan raseras på kort tid. Jag tror att det är rätt att säga att vi uppfattas som en röst som inte väjer för komplexiteten i stora samhällsfrågor och som talar tydligt om medmänsklighet och människovärde. Vårt diakonala arbete har högt anseende. Dessutom tror jag att det finns en växande lyhördhet för det som är grunden för allt vi gör: evangeliet om Jesus Kristus.
Inför samhällsutmaningar kunde det för tio år sedan heta: ”Varför ska kyrkan blanda sig in i detta?” Samma människor kan idag fråga: ”Varför gör kyrkan inget?” Därmed inte sagt att den ena frågan är lättare än den andra. Men vi behöver i alla fall inte lägga tid på att bevisa för oss själva och varandra att kyrkan är relevant. Självmarginaliseringens tid är förbi!
Ändå fortsätter självmarginaliseringen att leva bland oss. Följande utspelade sig härförleden i en större stadsförsamling. En yngre döpt man från annat land, gift med en svenskkyrklig kvinna, har efter moget övervägande bestämt sig för att bli medlem i vår kyrka. Han frågar prästen som välkomnar honom: "Vilka förväntningar har du nu på mig som ny medlem?" Prästen blir ställd och säger sedan: "Du får gärna besöka de verksamheter vi erbjuder".
Som om kyrka var ett program som görs för andras konsumtion ... Tänk om svaret hade blivit något i stil med: I första hand hoppas vi att du vill vara kyrka i din vardag, leva ett kristet liv helt enkelt. Vi är också nyfikna på dina gåvor, kompetenser och erfarenheter och undrar om där finns något som du vill bidra med i församlingens liv. För vi vill utstråla gudstjänstglädje, ha en vass diakoni och ett starkt bildningsprogram och ligga i framkant när det gäller dialog.
Undervisning
Vår satsning på undervisning och mission blir allt viktigare. Dela tro dela liv går framåt. Lovande delsatsningar har beslutats av kyrkostyrelsen och nya idéer genereras fortlöpande i församlingar och stift. Baserat på egna erfarenheter och på det vi kan lära oss av andra kyrkor behöver vi nu bygga vidare. Det är dags att arbeta fram ett systematiskt och samordnat kristet bildningsprogram för vår kyrka - Våga tänka, våga tro.
Kyrkohandboksarbetet fortsätter. Synpunkter och kritik har tillvaratagits och ett reviderat förslag planeras gå på remiss i början av nästa år. Målet ligger fast: en kyrkohandbok av högsta kvalitet som bidrar till gudstjänstglädje.
Ekumenik
Det gångna året har jag som ärkebiskop haft förmånen att få möta ett stort antal kyrkoledare, både på hemmaplan och internationellt. Jag har besökt mina nordiska kollegor, påven i Rom och ärkebiskopen av Canterbury samt talat till den engelska kyrkans kyrkomöte. Som biskopskollegium har vi fått vara värdar för fjorton kollegor från den Evangelisk lutherska kyrkan i Tanzania. China Christian Council har besökt oss och nu har vi fått välkomna Hans Helighet Påven Tawadros II från den koptisk ortodoxa kyrkan.
Det gemensamma uttalandet som gjordes av biskoparna från Sverige och Tanzania har väckt positiv resonans långt utöver våra två kyrkor. I ett brev till de båda biskopskollegierna skriver Lutherska världsförbundets generalsekreterare Martin Junge: ”Jag överdriver inte om jag betonar att ni verkligen har stått för ledarskap inte bara för era två kyrkor utan för hela Lutherska världsförbundet och dess fortsatta resa som en gemenskap av kyrkor.”
Jag berättar detta inte för att vi ska frossa i självberömmelse utan för att betona ekumenikens vikt. Både Jesus och världen nödgar oss att tala med en röst, så mycket vi bara kan. När kyrkomötet 2009 tog beslutet om samkönade äktenskap fanns det tydliga röster som menade att Svenska kyrkan nu skulle hamna i närmast fullständig ekumenisk isolering. Ibland kan man inte vara annat än glad över att man haft fel, eller hur?!
I längden väger känslan för proportioner och förståelsen för skillnaderna i varandras kontexter tyngre än viljan att näpsa varandra och sätta sig till doms över andras ställningstaganden. Gemensamma utmaningar tvingar oss till samtal och samverkan. Hit hör allt från det stundande reformationsjubileet till migration, klimatfrågan och religionsmöten. Jag kommer att arbeta för att Svenska kyrkan kan spela en större roll i arbetet för fred genom religionsdialog – som ett uttryck för den mission som Fredsfursten Jesus överlämnat till oss.
Den väsens- och arbetsbeskrivning för kyrkan som Efesierbrevet ger är idag lika relevant som då: En enda kropp med hela den världsvida kyrkan, sammanhållen av dopet och bärare av hopp. Och därtill: en är Gud och allas fader; Gud står över allting, verkar genom allt och finns i allt (Efesierbrevet 4:1-6).
Må Guds goda ande leda vår kyrka till insikt och handlingskraft också genom detta kyrkomöte!
+Antje Jackelén, ärkebiskop