Jag vill öva mig i tro, mer än oro. I att känna tillit till Gud, mer än att förtvivla. Jag ber, samtalar, lyssnar och arbetar. Men jag vill oroa mig mindre.
Tankar inför fjärde söndagen i påsktiden, 17 april.
Under rubriken Tankar inför helgen funderar en präst, diakon, församlingspedagog eller kyrkomusiker varje vecka om den kommande söndagens tema och bibeltexter. Här kan du få hjälp att tänka på vad den kristna tron kan betyda i din vardag, i samhället och i ditt liv.
”Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig”, säger Jesus i veckans bibeltext. ”Var inte rädd” är uppmaningen gång på gång i bibeln, när Gud möter en människa. ”Du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket”, förebrår Jesus sin vän Marta, i en annan berättelse. Känn ingen oro.
Men oj, vad vi oroar oss. Vi människor är ju gjorda för att känna oro. Ögonblicket då vi fick fantasi och förmåga att föreställa oss flera möjliga skeenden, då började vi också oroa oss. Vi oroar oss för våra närmaste, eftersom vi har fantasi nog att tänka ut saker som kan hända dem. Vi oroar oss för världen, eftersom vi kan ta till oss berättelser om sådant som händer långt borta eller nära, och har fantasi nog att se framför oss hur det skulle kunna gå. Vi oroar oss för Gud: tänk om vissa inte tror på eller beskriver Gud på rätt sätt? Hur ska det då gå för kyrkan? Hur ska det gå för Gud och Den Sanna Tron?
”Jag är vägen, sanningen och Livet” säger Jesus. Det är intressant att de här bevingade orden sägs mycket nära orden om att vi inte ska oroa oss, utan bara tro. För inte sällan gör idén om sanningen oss oroliga. Vi oroar oss för de andra, för dem som inte tänker eller uttrycker sig på samma sätt som vi själva. Som kanske inte har förstått Sanningen med stort S – vare sig den handlar om Jesus eller annat jag håller för sant.
Men det finns en bibelberättelse, som utspelar sig en tid efter veckans text och efter påsken. Där utser Jesus sin lärjunge Petrus till att vara en ledare bland lärjungarna. Petrus frågar då direkt hur det blir med en av de andra, Johannes. Svaret från Jesus blir då: ”Vad rör det dig? Du ska följa mig”.
Nog ska vi bry oss om varandra och nog ska vi tala om tro – frimodigt och nyfiket. Vi är sända till varandra, sända att berätta. Men vår kraft ska inte gå åt till att oroa oss för andras relation till Gud. Kan vi istället lita på att Guds ande blåser genom världen och genom allas våra hjärtan?
Jag vill öva mig i tro, mer än oro. I att känna tillit till Gud, mer än att förtvivla. I att själv hitta och följa vägen, mer än att ifrågasätta varför andra går en annan. Jag ber, samtalar, lyssnar och arbetar. Men jag vill oroa mig mindre.
Oron för min medmänniska kan göra mig känsligare, så att jag urskiljer vad jag ska be och arbeta för, vem jag ska lyssna till. Så jag tillåter mig att känna min oro, för att identifiera var vi inte kan sätta oss till ro, var människor far illa, var Guds kärlek är svår att se. Jag tillåter mig till och med att gråta för världen, att förtvivla en stund - när gränser stängs, när freden hotas, när människor kränks, när mina närmaste mår dåligt.
Men jag tillåter mig också att lyssna till rösten: Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig.
Marit Norén
präst och biskopsadjunkt, Västerås stift