Gud samlar, står det i Bibeln,
Oss under sina vingar
Som en höna samlar sina kycklingar.
Så Gud är en hönsmamma
Som älskar sina kycklingar
Som oroligt pysslar om sin lilla flock
Som värnar och vaktar och räknar in
Som sprider sina vingar och låter sina små kycklingar
Vila tryggt, vila varmt, vila lugnt.
Och vi kan tryggt följa Gud,
Som kycklingar på ett led efter sin mamma,
Säkra på att vi är räknade, skyddade, älskade.
Men i varje kull finns hon
Den där lilla kycklingen
Som hellre sitter på mammans rygg
Eller klättrar på väggarna
Eller utforskar takstolarna
Eller vad som helst egentligen
Förutom det som de andra kycklingarna gör.
För den där lilla kycklingen
Som hellre sitter på mammans rygg
Hon måste göra allting på sitt sätt.
Det bara är så. Det har varit så
Alltsedan hon lämnade sitt ägg.
För det är så hon funkar.
Och kanske undrar inte hönsmamman varför,
För jag tror faktiskt inte att höns funderar så mycket.
Hon vet bara att i just hennes kull finns
Den där lilla kycklingen
Som skiljer sig från mängden,
Som föredrar äventyr framför lugn
Frihet framför trygghet
Kaos framför ro.
Och hon kanske bara vet
För det är sånt som mammor bara vet
Att den här kycklingen ska skapa sin egen dramatik:
Gå sin egen väg, hitta sitt eget rike, prata sitt eget språk.
Den här lilla kycklingen kommer att rymma över staketet
(Inte en gång, utan många),
Ständigt söka det grönare gräset på andra sidan,
Hälsa varje soluppgång och jaga varje regnbåge.
Men även äventyrarna bland kycklingar
Behöver sina hönsmammor,
Kanske inte så mycket för att vila hos dem
Utan hellre, mycket hellre, stå på deras axlar
För att prova att se världen ur det perspektivet.
Och detta är hönsmammans gudagivna vishet:
Hjälp de som är svaga, stärk de som är rädda, skydda de som är små.
Och låt de som så behöver löpa amok ibland.
Och det är mycket jag inte vet om höns
Och ännu mer jag inte vet om Gud
Men kanske tänker ändå denna mamma höna:
"Jaja, hon är som hon är, hon gör som hon gör.
Hon har sina vingar. Hon måste få prova dem."
Och jag tycker nog ändå,
fast det är mycket svårt att se sådant på höns,
att hon ler, den där mamman.
Och så samlar hon de småkycklingar som vill vila under vingarna
Och tänker, lite som Gud, tror jag,
Att de där kycklingarna som måste klättra på väggarna
Och takstolarna
Och mammors ryggar
De som inte vill bo i vingarnas skugga
De bor ändå tryggt
I mammans hjärta.
Så tänker hon, tror jag,
Och jag dristar mig till att tro att Gud tänker så också,
När Gud diskret sträcker ut sina vingar
Och hjälper mig upp till den ännu högre takstolen
Som jag i hemlighet eftersträvat ganska länge nu.
Och mamma höna och Gud
Utbyter den sortens blick
Som mammor utbyter:
Trött, kärleksfull och oändligt tålmodig.
Charlotte Frycklund, Präst