Text: Lukas 24:13-35 (Två lärjungar på vägen till Emmaus)
”Världen har rämnat. Själen är stum.” (ps 847) Det är upplevelsen de bär på när de går där på vägen. Själen är stum. Men munnen, den går. De pratar om det förfärliga som har hänt. Om och om igen. De ältar. För de är inte färdiga med sina tankar och än mindre med sina känslor. ”Saknadens smärta söker sitt rum. Vredens och sorgens klagande ljud stiger ur djupen: Varför, o Gud?”
Ja, varför? Varför får ondskan så mycket utrymme? Varför är den så lömsk – slår till mot inget ont anande människor? Vad var det som hände i vår huvudstad? Hur ska vi tänka? Gå tillbaka till rutinerna så fort som möjligt? Eller är det något grundläggande som har förändrats? Behöver du och jag förändra något i vårt sätt att se på livet? Förändra något i vårt sätt att leva livet?
Vi vet inte om de hade kommit så långt i sina funderingar där de gick på vägen. Men de samtalar och diskuterar i alla fall med varandra, där de går den där milen mellan staden och hembyn. Kleopas och hans sambo sitter inte ordlösa mitt emot varandra, utan de rör sig sida vid sida. I samtal och diskussion försöker de se strukturen i ett skeende som har chockat och förfärat dem. Det är bra och viktigt att de inte isolerar sig i tystnad, utan att de samtalar och diskuterar med varandra. Ändå tycks de ha kört fast i sitt ältande. Det går i förvirrade cirklar för dem.
Då får de sällskap av någon de inte känner igen. Kanske en turist, i vart fall en som inte har den blekaste aningen om vad som har hänt och var det har hänt.
”Du måste vara den ende som har varit i stan och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar”, säger Kleopas i sorgsen förvåning. Och än en gång redogör han för det fasansfulla som har skett.
Och sen berättar han om förvirringen som uppstått när några kvinnor kom och sa att döden besegrats av livet. Han säger att det finns fler som har bekräftat att det är så. Att livet segrar över döden alltså. Men än så länge har ingen kunnat lämna det synliga och slutgiltiga beviset för att det verkligen stämmer. Så hur i all världen kan man tro på sådana fina ord som att vägen går genom död till liv? Att godhet är starkare än ondska, kärlek starkare än hatet, ljuset starkare än mörkret, sanningen starkare än lögnen – hur ska man kunna lita på det?
Främlingen förvånar. Han verkar utmanande, snarare än inkännande. Med en provocerande fråga bryter han igenom ältandet i de förvirrade cirklarna. ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt?” Det vill säga, främlingen hänvisar dem till de egna kulturella och andliga rötterna. Med hjälp av dem ska de kunna förstå och tolka det som har hänt.
Man kan tycka att främlingen handskas ganska oömt med sorgen och förvirringen, när han förebrår dem oförstånd och tröghet. Men samtidigt bjuder han dem på en djupdykning i andlig och existentiell kunskap som både fascinerar och hjälper.
Fastna inte på ytan av det som har hänt utan gå på djupet! Gräv i den andliga tradition som du har del i och du ska finna sådant som bär. Men gräv för allt i världen. Och sök dig till den eller dem som öppnar för dig de skatter som finns i Bibelns ord, i psalmer och böner, i konst och musik.
När de tre har gått milen mellan staden och hembyn faller mörkret och de två vandrarna säger orden som har blivit en kär kvällspsalm: Bliv kvar hos mig (ps 189), eller på engelska Abide with Me, traditionellt sjungen inte bara vid begravningar och aftonböner utan också vid fotbolls- och rugbyfinaler. ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.” Nu har främlingen slutat att provocera. Han följer med in till Kleopas och hans sambo och stannar hos dem.
När det är framdukat tar främlingen brödet, tackar, bryter det och ger åt dem. Plötsligt och äntligen förstår de: det är den livslevande Jesus som har gått vid deras sida, utmanat dem och gett dem förklaringar som har fångat deras intresse och väckt nya tankar och insikter. Fast de visste det inte. Först nu vet de. Och i samma ögonblick försvinner han ur deras åsyn. Men det spelar ingen roll. Nu behöver de inte längre se med sina egna ögon. I och med det delade brödet vet de.
”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss?” Vackrare kan trons möte med Jesus Kristus knappast berättas. Detta möte, denna tro har gett dem nya insikter och tankar som nu virvlar runt i deras hjärnor. Och mer än så: Det är inte så att nya tankecirklar har fångat deras uppmärksamhet i stället för de gamla, utan något nytt har skett. Det har blivit ett möte inne i dem, ett möte mellan hjärna och hjärta: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?”
Det är ett möte som befriar och frigör en massa energi. Trots att de måste vara trötta efter att tungsint vandrat en hel mil återvänder de direkt till stan.
De går en extra mil tillbaka! De rentav springer den där extra milen. För hoppets ord tål inte uppskov. De måste fram. På snabba fötter, även när kroppen är trött och tung. Och när de två kommer fram träffar de andra som har gjort samma erfarenhet. Ältandet av det svåra, cirklarna av vredens och sorgens klagande ljud har gett vika. I stället blir det ett delande av erfarenheter av liv.
Det är fortfarande mörkt ute. Men ljuset som brinner i hjärtan som har berörts av tro räds inte mörkret. Det lyser upp det istället.
Kristus är uppstånden. Det är inte vår tro eller våra böner som ger honom liv. Utan det är hans liv som får oss att våga lita på livet i all dess bräcklighet. Det är hans liv som får oss att våga tro att Gud är en Gud för levande och döda. För honom lever alla. Brinner inte våra hjärtan i oss när vi vågar tänka så?
Vi kan be med psalmens ord:
Tänd i oss ljuset, ljuset som bär.
Bär oss igenom skuggorna här.
Du som är i oss mer än vårt jag,
famna oss när vår tillit är svag. (ps 847)
När vi bryter upp och återvänder till vardagen vet vi att mötet med den levande Jesus Kristus har förändrat världen. Och fortsätter att göra det, också i oss och genom oss.
Amen.
Läs kommentar på predikan
Efter predikan fick ärekebiskopen en del frågor kring texten och predikan. Läs ärkebiskopens respons på frågorna.