En grupp människor skrattar och klappar händer.
Lyssna

Familj

Familjer kan se ut på många olika sätt. Inget sätt är mer rätt än något annat, så länge det ger var och en ett tryggt sammanhang, med värme och omsorg. Genom livet varierar vilka vi har omkring oss och som kan räknas till vår familj.

Text: Anders Ekhem, präst

Frågor om familjen är existentiella frågor

”Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Vilken berättelse och vilka sammanhang har format mig till den jag är?”

Det är existentiella frågor om oss själva, vilka vi är och varför vi är de vi är. Ofta finns svaren, eller delar av svaren, i de sammanhang som vi kallar vår familj. Där har vi vårt ursprung och familjen har satt spår i oss som vi bär med oss genom hela livet. Familjens sociala sammanhang, värderingar, tro och intressen har påverkat våra värderingar, tro och livsval. Det gäller också de gånger vi valt att gå åt helt motsatt håll. Den bakgrund som familjen ger kan både öppna och stänga dörrar.

Även i den mest harmoniska familj finns saker som skaver och gör ont. Bakom välmående fasader kan det finns en misär som ingen får se. Samtidigt kan familjer som verkar splittrade och missanpassade rymma både kärlek och omsorg. Därför måste varje människa själv få äga sin berättelse och tolkning om sin familj och hur den har påverkat livet. Också inom en och samma familj finns det olika upplevelser och bilder.

Ett fönster på ett falurött hur har fönsterluckor med urfrästa hjärtan i.

Bakom välmående fasader kan det finns en misär som ingen får se.

Foto: Johannes Frandsen /Ikon

Familjer kan se olika ut

Frågorna om familjen är också religionens och trons frågor. ”Vem är jag?  Var kommer jag ifrån och varför är jag som jag är?” Ofta har religionen föreskrivit hur en ”riktig” familj ska se ut. Så är det också i kyrkans historia. Men så behöver man inte se på familjen ur ett kristet perspektiv. Det finns många olika familjebildningar och vi behöver inte normer som begränsar vad familjen är. Snarare behöver vi se familjen som ett tryggt sammanhang med värme och omsorg, för växande och mognad i frihet och kärlek – ett sammanhang som ger stabilitet och självkänsla.

Några väljer att leva utan familj, men ingen väljer att leva utan ett sammanhang. Oavsett om det är människor, naturen, djuren eller Gud så kan detta sammanhang bli eller fungera som en familj. Genom historien och på olika platser har denna gemenskap tagit sig skilda uttryck.

Fram till början av 1900-talet var det vanligt med familjer över generationsgränserna med stora barnkullar. På så vis fick familjen en försäkran om att några kunde växa upp för att ta över gården och så småningom ta hand om sina åldrande föräldrar. Familjen var det avgörande sociala och ekonomiska skyddsnätet för de flesta.

Under 1900-talet växte välfärdssamhället fram. Med utbyggda sociala skyddsnät – äldreomsorg, pensioner och sjukförsäkring – behövde familjen inte längre fungera som social försäkring. I stället blev familjen den lilla trygga enheten, där en mamma, en pappa och barn blev normen för familj. Det var ett heterosexuellt par med egna barn, där mannen hade ansvar för försörjningen och kvinnan för hemmet och barnen. Oftast träffades paret tidigt i livet och skilsmässa var ett undantag som ofta väckte social skam.

Parallellt med fortsatta sociala reformer har familjeformerna förändrats och breddats ännu mer. Samhället har blivit mer jämställt och kvinnan har fått en given plats i arbetslivet utanför familjen. Kärnfamiljen har berikats med en rad andra familjekonstellationer. Många bildar ny familj fler gånger genom livet. Barn kan tillhöra flera familjer och barn i samma familj kan ha olika föräldrar. Att samhället bejakar homosexuella relationer och äktenskap för samkönade innebär också andra familjekonstellationer än mamma, pappa, barn.

I denna mångfald finns det större möjlighet för individen att själv finna ett sätt att bilda familj. Tack vare ett socialt skyddsnät kan valet göras utifrån individuella önskemål och förutsättningar.

Många människor som kommit till vårt land har rötter i kulturer där familjen är den yttersta tryggheten. Det kan skapa frågor om individens relation till gruppen.  Å ena sidan kan vi finna stora och trygga sammanhang som går över generationerna och som skapar en religiös, kulturell och social tillhörighet. Å andra sidan kan vi möta en patriarkal hederskultur som i sina värsta former tar sig brottsliga uttryck.

Ingen familjekonstellation är mer kristen än någon annan

Det finns ingen familjekonstellation som är mer kristen än någon annan. En familj bygger på viljan att älska varandra i med- och motgång. Den behöver vara en plats där både glädje och sorg kan få mötas av omsorg och värme. Där behöver finnas tillit till att vad som än händer, är vi del av familjen och varandras liv genom hela livet. Det är äktenskapets löften och intentioner som är grundläggande för en trygg familj, oavsett hur den ser ut. Varje människa som får växa och leva i en sådan trygg miljö får goda möjligheter att bli en ansvarstagande och mogen vuxen. Det är viktigt inte bara för den enskilda individen utan också för samhället. Familjen är samhällets minsta enhet.

Kyrkan stöttar när det känns svårt

Att livet kan vara svårt blir uppenbart när vi lever nära varandra. Även i den tryggaste av familjer finns det sköra och utsatta. Ibland finns en känsla av ensamhet och att inte bli sedd. I familjen där något är trasigt blir också det dysfunktionella, kanske missbruk och våld, avgörande. Inte minst för det oskyddade barnet. Det som skulle vara livets trygga plats för växande blir en plats med rädsla och osäkerhet.

Kyrkan har ett särskilt ansvar för att vara stöttande och mycket av kyrkans arbete riktar sig till familjer. I kyrkan finns människor som kan lyssna. Prästens tystnadsplikt kan ge modet att sätta ord på det som aldrig tidigare vågat sägas. Diakonens kontakt med sociala myndigheter kan ge vägar till samhällets stöd och skydd. Kyrkan vill vara en plats, där varje människas berättelse tas emot med omsorg och värme. Genom att någon får rum för sin berättelse – den som på djupet berör livets existens – finns en väg till förändring, upprättelse och försoning.

Jesus tillhörde flera familjer

Jesus tillhörde en familj med Maria, Josef och några syskon. Samtidigt var kanske Jesus mest framträdande familjegemenskap de kvinnor och män som vandrade med honom. Där fanns kärlek, delande av liv och tillhörighet ända in i döden. I sina liknelser och predikningar talade Jesus ofta om människorna som bröder och systrar, som del i Guds familj och att bland dessa se de minsta av syskonen. Jesus identifierar sig med den familjemedlem som är minst ansedd och mest utsatt.

Det berättas att när Jesus vid ett tillfälle talade med en grupp människor, kom hans familj bestående av hans mor och bröder för att träffa honom. Jesus visade då på de människor som lyssnade till honom och sa att det var hans familj, Matteusevangeliet 12:46-50. Maria är en av många föräldrar som får uppleva att barnen lämnar hemmet och finner nya sammanhang och så småningom en ny familj. Det kan vara smärtsamt. Jesus mor och bröder hade format honom och gjort honom till den han var. Samtidigt visar Jesus att varje människa måste få söka sig vidare till nya sammanhang och familjebildningar. Att växa upp till en hel människa är att bära med sig sin ursprungliga tillhörighet och samtidigt finna nya tillhörigheter.

Familjen kan ge oss några av svaren på de existentiella frågor som vi bär med oss genom livet: Vem är jag? Vart kommer jag ifrån? En dag kommer livet vara över och när människor samlas till ett sista avsked, är det de som varit vår familj som går först fram till vår kista. Och vem vet – när vi går över gränsen står de kanske där, som vi sjunger i psalmen: ”De kära som gått förut, där väntar oss dagen lång.”

En mosaikbild föreställande Maria och Jesusbarnet.

För Jesus fanns det flera familjer.

Foto: Heinemann /Pixabay