Kyrkan bidrog till rasbiologin
Präster hjälpte till med att genomföra rasbiologiska undersökningar genom lokalkännedom och kontakter. För rasbiologen Herman Lundborgs rasbiologiska undersökningar i Lappland under 1910‒1930-talen spelade Svenska kyrkan stor roll. Lundborg bodde långa perioder hos prästen Georg Bergfors i Jukkasjärvi lappmarksförsamling, som brann för ämnet och stödde Lundborg med råd och viktiga kontakter.
Genom prästen Bergfors får han råd om var i norra Sverige han bäst kunde lokalisera den ”rasblandning”, som han menade pågick och som hotade den ”rasrena” svenska befolkningen och kunde leda till kriminalitet, sedeslöshet och tbc.
Det tycks vara på inrådan av Georg Bergfors som Herman Lundborg alltmer lägger fokus på att utforska samerna. Ibland reser också prästen med Lundborg på rasundersökningsexpeditioner med skallmätningar.
Prästerna var nyckeln till information
Prästerna var nyckeln till att rasbiologerna skulle nå ut i byarna i norr. De hade lokalkännedom, skrev av kyrkoböcker och hjälpte till på många sätt. Samiska personer och familjer kartlades, de fotograferades, deras skallar mättes och annan kroppsdata samlades in. I kyrkböckerna sökte man efter eventuella ”rasblandningar” i släkthistorien.
Präster upplyste om samernas skötsamhet och skörlevnad, om psykiska sjukdomar och ärftliga lyten, som enligt rasbiologin var tecken på ”degenerering”. De kunde också berätta om vilka stora kyrkhelger som samlade renskötande fjällsamer, vilka annars var svåra för rasbiologerna att träffa.
Men det finns även exempel på att präster gjort motstånd mot att hjälpa rasbiologerna i deras arbete.
Rasbiologerna fick tillträde till kyrkans nomadskolor
Kyrkan var huvudman för nomadskolorna, som var skola för barn till renskötare i fjällmiljö. I nomadskolorna kunde rasbiologerna arbeta tämligen ostört och samla in vad de behövde av skallindex, foton, blodprover på samiska barn, men även ”intelligensbetyg” från lärarna om barnens mentala förmåga.
Samiska barn kläddes av nakna och kunde stå huttrandes framför kameran. Ett rastänkande var ordentligt rotat i de kyrkans män som tog initiativ till och administrerade nomadskolan, som hade skapats 1913.
Tre ledande män var biskop Olof Bergqvist i Luleå, kyrkoherde Vitalis Karnell i Karesuando och Georg Bergfors. Biskop Bergqvist och Georg Bergfors var båda anhängare och stödde det Rasbiologiska institutet i Uppsala, som var världens första statliga institut för rasbiologi, grundat 1922.
Rasistiska åsikter spreds Biskop Olof Bergqvist hyste rasistiska åsikter, men som då ansågs som allmänt tankegods. I sitt herdabrev till stiftets präster och läroverkslärare från 1904 skriver han:
”Hvad nomadlapparna angår, har erfarenheten gifvit vid handen, att det icke länder dem till fromma, om man söker bibringa dem någon högre civilisation. De böra få lära hvad de för sitt nomadiserande lif och sin renskötsel ha behof av att veta samt blivfa undervisade i kristendomens grundsanningar.”
Samer isolerades
De ”ursprungliga lapparna” i fjälltrakterna skulle isoleras från den övriga befolkningen, annars gick de under som folk. Nomadskolan skulle ge deras barn utbildning som var anpassad till deras levnadsförhållanden.
Bofasta samer och skogssamer ”äro mer eller mindre vansläktade och afsigkomna lappar” och skulle sakta gå under och helt assimileras in i den svenska majoritetsbefolkningen, menade biskopen.
Biskopens rasidéer påverkade den rasbiologiska forskningen och Herman Lundborg, som hade utnämnts till chef för Rasbiologiska institutet. ”Lapp skall vara lapp” Kyrkoherde Vitalis Karnell slog fast en norm om att de ”riktiga, äkta” samerna var de renskötande samerna i fjällmiljö. Han myntade i en artikel synsättet om att ”lapp skall vara lapp”.
Det blev ett uttryck för hur man såg på samer och hur de behandlades under första hälften av 1900-talet.
”När en lapp eller lappska börjar spatsera i Stockholm i mer eller mindre vanställd lappdräkt, när lapparna börja bilda förening och hafva sin egen tidning, när de börjar tillegna sig folkhögskoleutbildning, då är det slut på dem som lappar och då blifva de de eländigaste människor man gärna kan tänka sig. --- Lapp skall vara lapp.”
Splittring av samer I och med skapandet av nomadskolan skiljdes de nomadiserande renskötande samerna ut från övriga samer. Denna tudelning av renägande samer och andra samer fick genomslag i den svenska rennäringslagstiftningen, och påverkade 1928 års renbeteslag om rätten till renskötsel och övriga samiska rättigheter. Konsekvensen har blivit att merparten av de svenska samerna i dag saknar dessa rättigheter – en situation som Svenska kyrkan har varit delaktig i att skapa.