Lutherska världsförbundets generalförsamling besökte Auschwitz-Birkenau

Det är strax före lunch och utomhus skiner solen. I den stora konferensaulan förbereder sig de samlade för att bussas ut till eftermiddagens besök vid Auschwitz-Birkenau. Från scenen informeras vi om att Lutherska världsförbundet (LVF) nyligen har färdigställt dokumentet ”Hope for the Future – a Study Document for Renewing Jewish-Christian relations”.

Begreppet hopp (för framtiden) som nämns i titeln återkommer även i generalförsamlingens övergripande tema – En kropp, en ande, ett hopp – hämtat från Efesierbrevet 4:3-4 ”Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp”.

När man tar del av den ondska som människan är kapabel att åstadkomma är det lätt att känna uppgivenhet – ja till och med hopplöshet. Även idag begås grymma brott mot mänskligheten, mot djur och mot skapelsen i stort. Platser som Auschwitz-Birkenau hjälper oss att förstå att detta verkligen har hänt och händer. I mötet med sanningen kan vi också bli sporrade att vilja förändring.  

Första gången jag besökte Auschwitz-Birkenau var för 25 år sedan. Jag var då 14 år och hade ansökt om att få delta i en studieresa. Två ungdomar från varje högstadieskola i min dåvarande hemstad Helsingborg fick möjligheten att resa ner till Polen för att besöka lägren. Vårt uppdrag var sedan att gå runt i alla klasser på våra respektive skolor och hålla föredrag om det vi varit med om. Besöket är ett av mina starkaste minnen från min ungdom och ett av startskotten till att jag senare kom att intressera mig för och att valde att studera mänskliga rättigheter. När jag nu sätter fot på samma mark igen är det med blandade känslor. Vad har hänt med världen under dessa år – och vad har hänt med mig?

Platsen i sig tycks sig lik, med undantag för en ny slags ankomsthall. Jag minns och återupplever den surrealistiska känslan av att vandra omkring på grusvägarna i det utåt sett ganska pittoreska området, taggtrådsstängslet undantaget. Grönskande träd ramar in alléerna mellan husen i rött tegel. Men i dessa kvarter och i närliggande Birkenau har brutal och obegriplig ondska kommit till uttryck och fått regera.

Jag tänker på alla de fötter som vandrat på området sedan jag sist var här. Guiden informerar oss om att strax över en miljon människor besökte Auschwitz-Birkenau under 2022. Det är i paritet med det antal människor som utrotades här under åren 1941-1945. En ofattbar siffra. Vi är ungefär 700 personer från LVF:s generalförsamling som besöker lägren denna dag, vilket kräver viss logistik. Vi är indelade i olika bussar och grupper, som hålls åtskilda genom olika färgglada klistermärken. Ett klistermärke ska fästas framtill, ett likadant på ryggen. När vi vandrar mellan de olika platserna på området blir vi flera gånger inräknade och följer lydigt enligt vår färg och skyltning. Bara denna lilla övning påminner mig om den oerhört kalkylerade logistik som låg bakom nazisternas mördarmaskineri.

Tillbaka till hoppet då. Det jag hoppades på som 14-åring och det jag hoppas och tror på idag. Visst är det en skillnad, så är det. I de stunder jag idag grips av uppgivenhet och hopplöshet är det helt avgörande att jag aktivt väljer att hoppas och att tro – och att jag tar del av vittnesbörd och låter mig inspireras bortom det som fyller nyhetskanalerna. Kanske öppnar jag och läser några rader ur Viktor Frankls klassiker ”Livet måste ha mening”, som har en permanent plats vid mitt nattduksbord. Eller från vår egen, i svensk kontext, Hèdi Fried som nyligen gick ur tiden. Kunde de (hoppas och tro) så kan banne mig jag.

För några dagar sedan intervjuade jag ärkebiskop emerita Antje Jackelén, som också är på plats i Kraków i egenskap som LVF:s vice-president för region Norden. I referens till ovan nämnda studiedokument påminner Jackelén om det tunga lutherska arvet av antisemitism: ”Luther skrev hemska saker om judarna” och fortsätter ”Nu har vi ett dokument som ger kunskap om judendomens historia och som på nytt gör upp med antijudaism och antisemitism, och belyser relationerna idag mellan judendom och kristendom – utan att blunda för den svåra situationen i Israel/Palestina, inte minst de palestinska kristnas trängda situation”.

Dokumentet är ett led i ett arbete som pågått inom LVF sedan framför allt 80-talet, då man på allvar inledde resan med att göra upp med denna del av Luthers arv. En avgörande del i utvecklingen var när LVF började tala med judar, inte bara om. På sidan 19 i dokumentet går att läsa: “The beginning of the 1980s brought a fundamental shift in Jewish-Lutheran relations /…/ Now an official dialogue began between the LWF and the International Jewish Committee for Interreligious Consultations (IJCIC). The prominence of Lutheran-Jewish dialogue in this period permanently changed the Lutheran perspective on our relationship with Jews.” 

2001 antog Svenska kyrkans kyrkomöte samtalsdokumentet “Guds vägar - judendom och kristendom”. Dokumentet tar tydligt avstånd från ersättningsteologi och tankemodeller inom kristen tradition som kan tolkas som antisemitism eller förakt för det judiska folket, och försvarar dess rätt till sin historia, sin tro och sina seder. Sedan 2023 finns en utökad utgåva med förord av ärkebiskop Martin Modéus.

Att vilja förändring och att agera inger hopp. Att be om förlåtelse inger hopp. Att våga tala sanning inger hopp. Under generalförsamlingen kommer vi få ta del mer på temat hopp. På måndag kl 10 håller Antje Jackelén, som även skrivit flera böcker på temat, ett anförande i plenum om just detta. Sändningarna kan följas live här.

Precis när vi så ska lämna Auschwitz-Birkenau faller skymningen och det judiska nyåret Rosh ha-Shana inleds. I bussen på vägen hem plingar telefonen till. Det är min syster, bosatt i Israel och gift med en jude, som skickar en bild på mina systerdöttrar. De poserar framför kameran iklädda sina klänningar och redo att påbörja firandet av denna judiska högtid, kännetecknad av inre reflektion och försoning, men också av stor glädje. Glasen skålas och ut brast ”L’chaim”. För livet!

/Therése Weisz