- Första året gick jag som i en dimma. Varannan dag vilade jag, varannan skötte pappersexercis med bouppteckning, försäkring och barnets vårdnadshavare, berättar Anneli om sitt liv när hon var i drygt 30-årsåldern. Barnets dop fick vänta tills faderskapet var fastställt.
- Jag ville att barnet skulle få sin pappas efternamn, berättar Anneli om den första tiden efter dödsfallet.
Tunga år följde
Relationen till bonusbarnen och släkten var lyckligtvis god. Svårast visade det sig
vara att återgå till arbetet:
- Först då började mitt eget sorgearbete. Fram till dess hade jag tagit hand om barnet och bonusbarn som blivit unga vuxna.
Fick prata av mig
Anneli blev deprimerad, sökte och fick professionell hjälp. Hon hittade också till Finska kyrkans telefonjour som hon ringde ofta till.
- Det hjälpte när man var ensam på helgerna. Jag fick prata av mig, om allt det som hänt under veckan, sätta ord på problemen. De egna tankarna klarnade.
Åren gick och en dag bestämde sig Anneli att flytta efter sitt bonusbarn till Sverige.
- Jag behövde en nystart i livet, säger Anneli.
Här träffade hon en ny man och de gifte sig. Förhållandet visade sig vara något helt annat än hon hade hoppats på. Mannen var alkoholist och tablettmissbrukare. Hon blev en stamgäst på olika akutmottagningar dit hon tog sin man. I hopp om stabilitet och ett bättre liv, flyttade familjen ut på landet. Efter bara två veckor föll maken tillbaka i missbruk. Anneli kände sig maktlös och fick ångest.
Psykiskt våld var svårast
Äktenskapet höll i sju år men till slut flyttade Anneli med sin tonåring och de gjorde det i hemlighet.
- Det värsta var det psykiska våldet och den ständiga oron över makens återfall och fortsatta missbruk.
Hon tänker så här efteråt hur bra det varit om hon känt till telefonjouren tidigare.
- Kanske hade mitt beslut om att lämna honom mognat fram snabbare.
Sin familjesituation höll hon hemligt för både sina vänner och släktingar.
- Trots att jag hade behövt deras stöd i mina beslut, skyddade jag dem.
Skilsmässan försatte Anneli i en svår situation. Hon blev sjukskriven och ensamstående förälder.
Maken dog bara kort efter att skilsmässan vunnit laga kraft. Anneli ärvde bara skulderna som han tagit i hennes namn. Utan skuldsanering hade hon aldrig kunnat betala av dem och ekonomiskt blev det ändå mycket knapert.
Finska telefonjouren livlina
I detta skede av livet hittade Anneli till kyrkans sverigefinska verksamhet och fick höra talas om telefonjouren. Problemen med tonåringen blev större och större. Telefonjouren blev hennes livlina och hon ringde ofta.
- Det var skönt att kunna prata med en annan vuxen. Jag kunde tala ut om min livssituation och säga hur maktlös jag kände mig.
Att få prata om allt det svåra på finska var viktigt för Anneli.
- På svenska kan jag säga ”Jag mår dåligt” men sedan är det svårt att hitta ord för att beskriva saker. Det går så mycket lättare på finska.
Anneli har gått i terapi på svenska men säger att det är skillnad.
Svåra skuldkänslor
Tillslut eskalerade situationen med tonåringen som stannade hemma. PUB och socialtjänsten kopplades in. Anneli berättar hur hon hade skuldkänslor på grund av det dåliga äktenskapet, vilket hon kunde ta upp i joursamtalen.
- Det var en stor lättnad.
Tillslut fick tonåringen rätt neurologisk diagnos och hjälp. Livet klarnade upp för dem båda.
Vi träffas på ett kafé dit Anneli har kommit i god tid innan. Hon berättar lugnt oh sansat om sitt liv. Hälsan har svikit, men inte vännerna. Hon har fina och nära relationer, en ny partner och varmt förhållande till barn och barnbarn. Ideellt arbete i församlingen ger mening och innehåll i livet.
- Jag vill ge tillbaka av det jag själv har fått.