Vi tror ock på den helige Ande
I trosbekännelsen bekänner vi Gud som treenig: Fader, Son och Ande. Den tredje trosartikeln handlar om Guds heliga ande. Bibelns skildringar av skapelsen berättar om hur Guds ande sveper över jorden och ger liv åt djur och människor. I våra egna liv står Anden för energi, livskraft och nytt mod och håller våra visioner och drömmar levande. Anden är en kraft som driver det goda genom historien framåt. Anden är i själva verket en förutsättning för livet på jorden.
Men trosbekännelsens tredje artikel talar inte bara om hur Guds Ande upprätthåller livet, utan också om hur Anden hjälper människor att leva i förtröstan på Gud. Evangelierna berättar om hur Jesu död fick lärjungarna att tappa modet. De förtvivlade inför framtiden, allt var mörkt och dött. Men så kommer den första pingsten! Då sänder Gud sände sin ande – eller hjälparen, som det står i texten – till dem. Guds ande gav dem hopp, gemenskap och ny riktning.
Det är Anden som sätter oss i förbindelse med Jesus. I Johannesevangeliet 14:26 säger Jesus att Gud ska sända en hjälpare som ska påminna lärjungarna om vad han sagt. I Lilla katekesen skriver Martin Luther att människan inte kan tro på Jesus Kristus på egen hand, utan behöver Andens hjälp. Det är den heliga Anden som “har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, samt helgat mig och behållit mig i en rätt tro”.
En helig allmännelig kyrka
Vi bekänner också att den heliga Anden verkar i och genom kyrkan, som är en, helig och universell. Samtidigt är det påtagligt att kyrkorna är många och ofta oeniga. Men det finns något som håller oss samman, trots olikheterna. Den sammanhållna och världsvida kyrkan är inte bara ett abstrakt ideal, den är också en erfarenhet. Det går alltid att känna igen något i en annan kyrka: bilder, bibliska personer, melodier. Bekännelsen att kyrkan är en är alltså både ett konstaterande och ett ideal som kyrkan aldrig ger upp.
Dopet är den nya födelsen och ett uttryck för att Gud alltid låter oss börja om. I biskopsbrevet Att leva i dopet skriver Svenska kyrkans biskopsmöte:
”Dopet är en ny start, en ny födelse. När en ung människa eller en vuxen döps är vittnesbördet starkt: Gud låter oss alltid börja om. När en nyfödd döps förstår vi att vi alltid är mer än jordiska varelser, vi har ett andligt liv som ger oss en hemhörighet som inte begränsas av livet här och nu.”
Att kyrkan är allmännelig betyder att den finns över hela världen. Konkret märks det att kyrkan är en helhet när någon döps. Dopet sker i Svenska kyrkan och den som döps blir medlem hos oss, men under dopgudstjänsten nämns inget om den specifika kyrkotillhörigheten. Vi döps in i Kristi världsvida kyrka.
Kyrkan finns inte för sin egen skull, och det är därför viktigt att den finns över hela världen. Den finns för att berätta om att Gud inte överger någon och att det finns hjälp också när allt hopp verkar vara ute. Kyrkan har en kallelse att bidra till alla människors välbefinnande, att bidra till goda livsvillkor och mänsklig gemenskap, till att lindra all nöd.
Kyrkan innefattar personer från vitt skilda sammanhang. Kyrkans folk har olika politiska uppfattningar och tolkar trons innehåll olika. Några lutar sig mot kända ord, andra brottas med det traditionella språket. Det som för oss samman är en gemensam gudslängtan.
Det är också lätt att finna exempel på att kyrkan inte lever upp till bekännelsen att vara helig. Heligheten är ofta dold. Bekännelsen till kyrkan som en och helig, gör kritik nödvändig, inom kyrkan och utifrån. Varje anspråk på att ha erövrat heligheten är ett misstag. Det är också ett misstag att tappa bort idealet. I spänningen mellan ideal och verklighet fyller bekännelsen till den enda kyrkans helighet sin funktion.
Om kyrkan var fullkomlig skulle många inte våga sig dit. Den är ofullkomlig, men samtidigt är kyrkan en gemenskap som inte bara accepterar sina brister utan att sträva efter högre ideal. Den vill helighet och sträcker sig därför hela tiden bortom sig själv. Kyrkan är inte en helig säkerhetszon, men den är öppen för den heliga, för Gud, och för det heliga i var och en av oss.
De heligas samfund
Kyrkan är också de heligas samfund. Den är en gemenskap av dem som vill leva inför Guds ansikte. Det som håller samman de troende är inte deras förträfflighet, utan att de vi vill vara i Guds närhet och de vill att det ska forma dem. Samfund betyder inte trossamfund i det här sammanhanget. Därför är det bättre att tala om de heligas gemenskap.
Vi tror också att det är viktigt att sträva efter helighet, efter att bli Kristuslika. Det handlar om att mogna i sitt liv och i sin tro. Samtidigt är det en annan viktig luthersk insikt att hur mogna vi än blir är vi alltid ofullkomliga. Vi kommer alltid att göra fel och såra, och vi har alltid del i orättvisor som ingen ensam kan rå på. Därför är det viktigt att trosbekännelsen fortsätter med syndernas förlåtelse.
Syndernas förlåtelse
Synd finns i två betydelser. Alla har del i världens bortvändhet från Gud. Det finns orättvisor som ingen ensam åstadkommit, men som ändå är verkliga. Detta är den strukturella synden. Synd kallar vi också att vi var och en handlar fel, den individuella synden.
Ett bärande tema i evangelisk-luthersk tro är tanken på samtidighet. Martin Luther talar om att människan är simul iustus et peccator. Det betyder att människan är både syndare och rättfärdig – samtidigt. Vi är syndare för att vi inte kan låta bli. Brist och tillkortakommande är så att säga en förutsättning för att leva och handla. Kristen tro duckar inte för synden, utan vet att den är en oundviklig del av mänskligt liv. Det är en allvarlig och krävande insikt. Men som kristna tror vi också att Gud ger nya möjligheter – att vi är förlåtna och kan gå vidare. Synden är alltså inte något som skiljer dem som är i kyrkan från dem som inte är där. Den är gemensam för alla människor. Vi som samlas till gudstjänst gör det på sätt och vis just för att vi är syndare som vill ha förlåtelse. Det visar trosbekännelsens ordningsföljd. Först kommer de heligas gemenskap, sedan syndernas förlåtelse. Ordet syndernas kan inte stå för sig självt utan leder vidare. Betoningen ligger på förlåtelsen.
Förlåtelsen är till för det som vi kan förstå, men där förståelse inte räcker för att åstadkomma förändring. Förlåtelsen hjälper mot synden som vi inte kan göra något åt, hur mycket vi än förstår den. Vi har förmåga både till gott och ont, vi behöver både gränser och uppmuntran. Vi kan utvecklas och mogna, men vi kan inte bli fullkomliga. De heligas samfund måste börja med att be om förlåtelse. Detta är också vår stora möjlighet.
Förlåtelse ändrar det som inte kan ändras. Därför ger den livsmod och energi. Det finns en grundläggande generositet i tillvaron. Jesus talade om att den som fått mycket förlåtet också visar mycket kärlek, Lukasevangeliet 7:36–50.
De dödas uppståndelse
Kristen tro tar livets mörka sidor på allvar. Även om vi vill stå med ansiktet vänt mot solen, håller bekännelsens ord fast oss vid dödens verklighet. Bekännelsen upprepar sin dåraktiga tro på de dödas uppståndelse. När allt hopp är ute vaknar livet igen. Jesus uppståndelse är bara början.
Kopplingen mellan Jesus uppståndelse och vår uppståndelse är statistisk dårskap, men bara en dåre ägnar sig åt statistik över verkligt viktiga saker. Det handlar om att känna sig hemma, att uppleva de egna rötternas förankring i Gud. Guds närvaro är bekant. Om Gud har lovat att aldrig överge oss måste vi höra hemma där död och mörker är besegrade.
De dödas uppståndelse är bekännelsens sista påminnelse om att var och en tillhör en gemenskap. Det finns ingen bekännelse till ”min uppståndelse”. Uppståndelsen är konsekvensen av att Gud skapar, räddar och bevarar världen.
När döden inträtt kan inget läggas till eller dras ifrån. När vi inte kan föra vår talan är vi utlämnade åt vad andra gör med oss. Som kristna tror vi att vi lämnas åt den Gud som lovat att inte överge oss. Att uppstå är inte att överleva, det är att bli lyft ur den totala hjälplösheten in i friden.
Och ett evigt liv
Livet tar slut och vår tid på jorden har ett slut Men precis som uppståndelsen sveper med sig döden, river evigheten bort den absoluta gränsen för tiden. Evigheten är Guds egen domän, och den är något annat än det som börjar i sådant vi känner igen. Vi kan inte bryta oss loss från det mänskliga perspektivet, men vi kan öva oss att se saker och ting under evighetens synvinkel.
Evigheten tillhör Gud, men den är inte helt främmande för oss. Paulus liknar vår kunskap om fullkomligheten vid ett barns förmågor, Första Korinthierbrevet 13:11–12. När vi blivit vuxna kan vi se tillbaka på hur vi föreställde oss saker och ting på ett annat sätt. I evigheten kommer vi att kunna se tillbaka på hur vi ser på den nu och hur vi gör det från evighetens perspektiv.
Kristen tro vänder sig inte bort från livet men begränsas inte heller av det. Den Gud som de troende bekänner som sin skapare, räddare och följeslagare är den som i evigheten blir allt i alla.
Vi kan se döden som den yttersta sårbarheten. När vi bekänner tron på ett evigt liv är det en förtröstan på att det är den fullkomliga kärleken vi möter när vi är helt utlämnade. Därför kan vi tala om evigheten som en stor fest, om återseenden och fridfull gemenskap utan förtvivlan, förnedring eller tårar. Ingen av oss har den yttersta makten, den har Gud. Därför finns det plats för var och en.
